höga spetsar, hvilka upptornade sig sextio grader intill zenith, dolde halfva aftonhimmeln. Då vi sutto der, var det ett högtidligt skådespel, att se huru aftonskuggorna småningom förmörkade de sista och högsta spetsarne.
Innan vi lade oss ned för att sofva, föll den äldre tahitiern på sina knän och uppläste med tillslutna ögon en lång bön på sitt hemlands språk. Han bad såsom en kristen med tillbörlig vördnad och utan fruktan för åtlöje eller för att vilja påskina någon fromhet. Då vi åto, ville ingen af infödingarne smaka någon mat, utan att först hafva läst en kort bön. De resande, som tro att tahitierna endast bedja, när missionärens ögon äro fästade på dem, skulle hafva tillbragt denna natten med oss vid bergsidan. Före morgonen regnade det mycket starkt, men det goda banantaket höll oss torra.
Den 19 november. — I dagningen tillagade mina vänner efter sin morgonbön en förträfflig frukost på samma vis, som om aftonen. De njöto sjelfva deraf rundligen och jag såg sannerligen aldrig några menniskor äta på långt när så mycket. Jag förmodar att så ofantligt rymliga magar måste härröra af att en stor del af deras kosthåll består af frukter och växtalster, hvilka inom ett gifvet omfång innehålla en jemförelsevis obetydlig mängd näringsämne. Mot min vetskap blef jag orsaken till att mina följeslagare, såsom jag sedan fick veta, kommo att bryta mot en af sina egna lagar och föreskrifter. Jag hade nämligen med mig en flaska brännvin, hvilken de icke kunde vägra att smaka på, men så ofta de togo en klunk, satte de fingrarne för munnen och yttrade ordet ”missionär”. — Omkring två år förut blef dryckenskapslasten mycket allmän genom införandet af spritdrycker, sedan begagnandet af ava hade blifvit förbjudet. Missionärerna öfvertalade då några hederlige män, hvilka sågo att deras land gick sin undergång till mötes, att med dem bilda en nykterhetsförening. Till följe af öfvertygelse eller för skam skull förmåddes slutligen alla infödingarne och drottningen att ingå deri; strax derefter utfärdades en lag, att inga spritdrycker skulle få införas på ön och att den, som sålde eller köpte den förbjudna varan, skulle straffas med böter. Med anmärkningsvärd rättvisa beviljades en viss tid för att afyttra det förråd, som fans inne, innan lagen gick i verkställighet; men så fort den det gjorde, anstäldes en allmän undersökning, hvarvid icke ens missionärernas hus fritogos och all avan (såsom infödingarne kalla alla spritdrycker) uthäldes på marken. När man besinnar de följder, som omåttligheten haft på infödingarne i norra och södra Amerika, så tror jag att man skall erkänna att alla, som önska Tahitis välgång, stå i icke ringa tacksamhetsskuld till
