pålverk af tjocka och höga stänger, som äro stälda i en zickzack-formig linie, så att hvarje punkt kan bestrykas. Inom pålverket är en jordvall uppkastad, bakom hvilken försvararne kunna i säkerhet hvila sig eller begagna sina eldvapen öfver densamma. Nedvid marken gå stundom små hvälfda öppningar genom detta bröstvärn, hvarigenom försvararne kunna krypa ut till pålverket för att bespeja fienden. Pastor Williams, som gaf mig dessa upplysningar, tillade att han i en ”pa” hade sett utsprång eller sträfpelare, som sköto ut på den inre eller skyddade sidan af jordvallen; och då man frågade höfdingen om nyttan af dem, svarade denne, att om två eller tre af hans män skötos, skulle deras grannar icke se kropparne och deraf bli modfälda.
Dessa ”pa” betraktas af ny-zeeländarne såsom ganska fullkomliga försvarsmedel; ty den angripande styrkan är aldrig så väl disciplinerad, att den i sluten trupp stormar mot pålverket, nedhugger detta och skaffar sig inträde. När en stam tågar ut i krig, kan höfdingen icke befalla en afdelning att gå hit och en annan dit; utan hvar man slåss då som han finner för bäst; och för hvarje enskilt individ måste det synas vara oundviklig död, att nalkas ett pålverk försvaradt af skjutvapen. Jag skulle tro att man ingenstädes på jorden kan finna en mera krigisk ras än ny-zeeländarne. Ett talande bevis härför är Cooks beskrifning på deras beteende, då de första gången sågo ett skepp; ty deras tilltag att kasta en svärm af stenar på ett så stort och ovanligt föremål, och deras utmanande rop: ”Kom i land och vi skola slå ihjäl och äta upp er allesamman”, antyda en ovanlig djerfhet. Detta krigiska lynne visar sig äfven tydligt i många af deras plägseder, äfvensom i deras obetydligaste handlingar. Om man slår en ny-zeeländare, om också blott på gyckel, så måste han slå igen, och jag såg ett prof härpå med en af våra officerare.
Till följe af hyfsningens framåtskridande äro krig nu mycket mindre vanliga, utom bland de sydliga stammarne. Jag hörde en betecknande anekdot om hvad som någon tid förut tilldrog sig i södern. En missionär fann en höfding och hans stam rustande sig till strid; deras bössor voro rena och skinande, och deras ammunition i beredskap. Missionären talade länge om gagnlösheten af ett krig och den obetydliga anledningen till det nu ifrågavarande, så att höfdingen starkt rubbades i sitt beslut och tycktes tveksam; men slutligen kom han ihåg att en fjerding krut höll på att skämmas och att den icke kunde gömmas stort längre; och detta framdrogs som ett oomkullkastligt skäl för nödvändigheten af att genast förklara krig. Att så mycket godt krut skulle förderfvas, var någonting som icke kunde komma i fråga, och detta gjorde
