sig in i hans hus midt i natten, och då de icke funno detta så lätt, började de häftigt beskjuta det med sina bössor. Mr. Bushby blef härvid lindrigt sårad, men vildarne bortdrefvos till slut. Kort efteråt blef det upptäckt, hvem som varit angriparen, hvarpå ett allmänt möte af höfdingarne sammankallades, för att taga ifrågavarande sak i öfvervägande. Öfverfallet ansågs af ny-zeeländarne såsom mycket skändligt, emedan det varit ett nattligt anfall och mrs. Bushby låg sjuk i huset, hvilken sistnämda omständighet, till deras stora heder, alltid anses som ett beskydd. Höfdingarne beslöto derföre att indraga våldsverkarens land till konungen af England. Hela förfarandet att sålunda ransaka och straffa en höfding, var alldeles utan motstycke. Angriparen förlorade dessutom sina jemlikars aktning och detta ansågs af engelsmännen som vida vigtigare, än indragningen af hans land.
Då båten skulle stöta från land, steg ännu en höfding uti den, hvilken endast önskade få nöjet af en färd upp och ned för kanalen. Jag har aldrig sett ett mera fasaväckande och vildt ansigtsuttryck än denne mans. Det föll mig ögonblickligen in att jag någonstädes hade sett hans porträtt; och man igenfinner det i Retzschs pennteckningar till Schillers ballad om Fridolin, der två karlar stöta Robert in i den brinnande masugnen. Det är den karlen, som har sin hand på Roberts bröst. Anletsdragen talade här sanning. Denne höfding hade varit en beryktad mördare och var till på köpet en feg stackare. På det ställe der vi landstego, följde mr. Bushby mig några hundra alnar på vägen, hvarvid jag icke kunde låta bli att beundra den gamle gråhårige bofvens kalla oförskämdhet, då han, qvarliggande i båten, ropade till mr. Bushby: »Dröj inte länge; ty eljest blir jag trött att vänta här.»
Vi anträdde nu vår vandring utefter en vältrampad stig, som på ömse sidor begränsades af den höga ormbunke, som betäcker hela landet. Sedan vi gått en half mil, kommo vi till en liten landsby, med några få kojor och några jordlappar, hvarpå voro satta potäter. Införandet af potatisen har varit den förnämsta välgerningen för ön. Också användes den nu vida mera än någon inhemsk växt. Nya Zeeland gynnas af en stor naturlig fördel, nämligen att invånarne aldrig kunna omkomma af hunger; ty hela landet öfverflödar af ormbunkar och dessas rötter innehålla mycket näringsämne, om de också icke äro så särdeles välsmakande. En inföding kan alltid lefva af dem samt af de skaldjur, som finnas ymnigt öfverallt vid hafskusten. Byarne utmärka sig hufvudsakligen genom de tio till tolf fot ofvan marken på fyra stolpar hvilande ställningar, hvarpå åkerfältens afkastning hålles skyddad mot alla olyckshändelser.