öfver en låg landsträcka på motsatta sidan, nådde vi foten af de Blå bergen. Uppstigandet var icke brant, ty vägen hade med mycken omsorg blifvit uthuggen på sidan af en sandstensklippa. På spetsen utbreder sig en nästan jemn slätt, hvilken omärkligt höjer sig mot vester och slutligen uppnår en höjd af mer än 3,000 fot. Af ett så storartadt namn som Blå bergen, och af deras absoluta höjd, hade jag väntat mig att få se en djerf bergskedja sträcka sig tvärs igenom landet; men i stället visar en långslutt slätt blott en obetydlig framsida mot låglandet vid kusten. Från denna första sluttning var utsigten öfver det vidsträckta skogslandet österut öfverraskande, och de omgifvande träden växte resliga och höga; men när man en gång väl kommit upp på sandstensplatån, blir landskapet ytterst enformigt, i det vägens båda sidor begränsas af små träd af de öfverallt förekommande Eucalypterna, och det, med undantag af två eller tre små värdshus, icke finnes några hus eller något odladt land. Vägen är dessutom ödslig, och det enda föremål man merendels möter, är en med oxar förspänd vagn, som är fullstaplad med ullbalar.
Vid middagstiden betade vi våra hästar vid ett litet värdshus kalladt Weatherboard. Landet ligger här 2800 fot öfver hafvet. En fjerdingsväg härifrån är en utsigt, som mycket väl förtjenar att ses. Om man går nedåt en liten dal och följer dess smala vattenrännil, öppnar sig plötsligen mellan träden, som begränsa stigen, en ofantlig vik, på ett djup af kanske 1500 fot. Sedan man gått framåt ännu några steg, står man vid kanten af ett stort brådjup och ser inunder sig en stor bugt, ty jag vet icke hvilket annat namn jag skall gifva den, tätt bevuxen med skog. Ståndpunkten är belägen liksom vid innersta ändan af en vik med klippväggar, hvilka utsträcka sig åt båda sidor med udde bakom udde, liksom på en brant hafskust. Dessa klintar bestå af vågräta lager af hvitaktig sandsten, och äro till den grad lodräta, att en person, som står på kanten och nedkastar en sten, kan se den träffa träden i afgrunden nedanför. Så oafbrutet fortlöper denna klippvägg, att man, enligt hvad det säges, måste gå omkring inemot tre mil, för att nå foten af det vattenfall, som bildas af denna lilla bäck. Omkring en mil midt öfver utsträcker sig en annan klipprand, hvilken sålunda tyckes helt och hållet innesluta dalen, hvarigenom benämningen vik icke utan skäl kan användas på denna stora amfiteatraliska fördjupning. Om vi tänka oss en i bugter gående hamn, med sitt af branta klintar, omgifna, djupa vatten, förvandlad till torrt land och med en skog uppväxande på dess sandiga botten, så skulle vi få en temligen god föreställning
