nu är emun landsförvisad långt bort och kängurun har blifvit fåtalig; ty den engelska vindhunden har varit mycket förderflig för båda. Det torde komma att dröja länge innan dessa djur helt och hållet utrotas, men deras dom är fäld. Infödingarne vilja alltid gerna låna hundar från landtgårdarne. Lånet af dem, afskrädet när ett djur slagtas och litet mjölk från korna äro nybyggarnes fredsgåfvor, under det att de tränga allt längre fram inåt landet. Den tanklöse infödingen, som förbländas af dessa obetydliga förmåner, glädjes åt den hvite mannens annalkande, ehuru denne tyckes vara utsedd att ärfva hans barns land.
Fastän vi hade en klen jagt, hade vi nöjet af en angenäm ridt. Skogen är vanligen så öppen, att en ryttare kan gallopera genom den; och genomskäres af några få flatbottniga dalar, hvilka äro gröna och fria från träd. På sådana ställen var landskapet vackert, som i en park. I hela landet såg jag knappast ett ställe, som icke bar märken efter någon eld, och det enda som gjorde någon omvexling i den enformighet, som så mycket tröttar en resandes öga, bestod deri, att eldarne brunnit för längre eller kortare tid tillbaka, eller att stubbarne voro mer eller mindre svarta. I dessa skogar finnas icke många fåglar. Jag såg likväl några stora flockar af den hvita kakadoran, hvilka åto på ett sädesfält, äfvensom några mycket vackra papegojor. Kråkor lika våra kajor voro icke ovanliga, äfvensom en annan fågel snarlik en skata. I skymningen vandrade jag långs med en rad af småsjöar, hvilka i detta torra land förestälde en flodbädd och hade dervid den lyckan att få se åtskilliga af det beryktade näbbdjuret. De dykade och lekte vid vattenytan, men visade så obetydligt af sin kropp, att man lätt skulle kunnat taga dem för vattenråttor. Mr. Browne sköt en, och är det verkligen ett högst besynnerligt djur. Ett uppstoppadt exemplar gifver alls ingen föreställning om hufvudets och näbbens utseende, när de äro lefvande, emedan den senare blir hård och hopskrumpen[1].
- ↑ Det intresserade mig att här finna myrlejonets eller någon annan insekts trattformiga grop. Först föll en fluga ned för den förrädiska sluttningen och försvann genast. Derefter kom en stor, men oförsigtig myra. Då hennes ansträngningar för att slippa undan voro mycket våldsamma, riktades hastigt mot det förväntade offret dessa egendomliga, små sandskurar, hvilka Kirby och Spence beskrifva att de kastas med djurets stjert. Men myran hade bättre lycka än flugan och undslapp de dödande käkar, som lågo gömda i bottnen af den kägelformiga gropen. Denna australiska fallgrop var blott hälften så stor som den, hvilken göres af det europeiska myrlejonet.
