än en dammig landsväg. Öfverallt sågo vi stora massor af rapphöns (Nothura major). Dessa fåglar gå icke i skockar, ej heller dölja de sig som den europeiska arten. Det tyckes vara en mycket enfaldig fågel. Om man rider omkring dem i en krets eller snarare i en spiral, så att man kommer närmare för hvarje slag, kan man slå ihjäl så många man behagar. Det vanligaste sättet är att fånga dem med en rännsnara eller liten lasso gjord af pennan i en strutsfjäder, fästad vid ändan af en lång käpp. En gosse på en gammal, stadig häst fångar sålunda ofta ända till 30—40 på dagen. I Nordamerikas polartrakter fånga indianerna den föränderliga haren genom att gå omkring honom i spiralformiga slag, när han är i sitt bo. Middagstiden anses vara bäst, då solen står högt och jägarens skugga ej är mycket lång.
På återfärden till Maldonado följde vi en annan väg. Vid Pan de Azucar, ett landmärke, som är väl kändt af alla, hvilka seglat uppför Platafloden, stannade jag en dag i en mycket gästfri gammal spanjors hus. Tidigt på morgonen bestego vi Sierra de las Animas. Belyst af den uppgående solen var landskapet nästan pittoreskt. Åt vester utbredde sig utsigten öfver en omätlig, jemn slätt så långt som till berget vid Monte Video och åt öster öfver det kulliga landet vid Maldonado. På bergsspetsen voro några små stenhopar, hvilka tydligen legat der sedan lång tid tillbaka. Min följeslagare försäkrade mig, att de voro ett verk af indianerna i forna tider. Hoparne liknade, fast i mycket mindre skala, dem, som vanligen finnas på bergen i Wales. Benägenheten att på den högsta punkten i det omgifvande landet utmärka hvarje vigtig tilldragelse, synes vara gemensam för hela menniskoslägtet. I närvarande stund finnes icke en enda indian, vare sig hyfsad eller vild, i denna del af provinsen. Ej heller har jag hört, att de forna invånarne lemnat några varaktigare minnen efter sig, än dessa obetydliga stenrösen på toppen af Sierra de las Animas.
Den allmänna och nästan fullkomliga trädlösheten i Banda Oriental är anmärkningsvärd. Några bergkullar äro likväl till en del betäckta med busksnår och på stränderna af större strömmar, i synnerhet norr om Las Minas, äro pilträd icke ovanliga. Nära Arroyo Tapes hörde jag talas om en palmskog och jag såg ett palmträd af ansenlig storlek nära Pan de Azucar på 35:e breddgraden. Dessa och de träd, som blifvit planterade af spanjorerna, äro de enda undantagen i denna allmänna skoglöshet. Ibland de införda trädslagen må nämnas poppel, oliv, aprikos och andra fruktträd. Aprikoserna trifvas så väl, att de lemna det hufvudsakliga förrådet af bränsle till staden Buenos Ayres. Mycket
