regnförande vindar, ett mycket märkligt undantag i Falklandsöarne. Dessa öar, hvilka äro belägna under samma breddgrad som Eldslandet och blott en 40—50 mil derifrån, samt åtnjuta samma klimat med en nästan fullkomligt enahanda geologisk bildning, med för växtligheten gynnsamma trakter och samma slags torfartade jordmån, kunna likväl endast uppvisa högst få växter, hvilka ens förtjena namn af buskar, medan i Eldslandet det är omöjligt att finna ett enda tunnland jord, som icke är betäckt med den tätaste skog. Här vid lag gynnar riktningen både af de häftiga stormarne och af hafsströmmarne förflyttandet af frön från Eldslandet, såsom man kan se af kanoter och trästammar, hvilka drifvas från nämde land och ofta kastas på strand på Falklandsöarnes vestra kust. Detta är sannolikt orsaken hvarföre många växter äro gemensamma för båda länderna; men hvad beträffar Eldslandets trädslag, så hafva icke en gång försök att ditplantera dem lyckats.
Under vårt vistande i Maldonado samlade jag åtskilliga slags däggdjur, 80 arter fåglar och många kräldjur, deribland 9 ormarter. Af inhemska däggdjur är Cervus campestris det enda nu lefvande allmänna, som uppnår någon storlek. Denna hjort är ytterst talrik, och finnes ofta i små hjordar på de trakter, som gränsa till La Plata, samt i norra Patagonien. Om man kryper tätt utefter marken och på det viset långsamt nalkas en hjord, så närma sig hjortarne ofta af nyfikenhet, för att kunskapa. Jag har på detta vis från en och samma fläck dödat tre hjortar af samma hjord; men fastän de äro så tama och nyfikna, äro de ytterst skygga, när man nalkas dem till häst. I detta land går ingen till fots och hjorten känner menniskan som sin fiende, endast när hon är till häst och väpnad med bolas. Vid Bahia Blanca, ett nybygge i norra Patagonien, förvånades jag af att finna huru litet hjortarne bekymrade sig om böss-skott. En dag sköt jag tio gånger på ett djur på hundratjugo alnars afstånd och det blef mycket förskräcktare öfver att kulan ristade upp marken, än af knallen. Som mitt krut tagit slut, var jag tvungen att stiga upp (vare det sagdt till min skam som jägare, ehuru jag kan skjuta fåglar i flygten) och hojta, så att hjorten sprang sin väg.
Det besynnerligaste förhållandet med detta djur är den öfvermåttan starka och obehagliga lukt, som hanen ger ifrån sig. Den kan alls icke beskrifvas; och när jag flådde det exemplar, som nu är uppstäldt i Zoologiska museet, blef jag flera gånger nästan öfverväldigad af äckel. Jag inknöt huden i en silkesnäsduk och bar den sålunda hem. Sedan denna näsduk blifvit noga tvättad, begagnade jag den ständigt och den tvättades följaktligen lika
