plötsliga utstötande. Det enda ljud jag vet, som har någon likhet dermed, är det första, dofva skallet af en stor hund. Sedan jag i några minuter så godt som på en arms längd betraktat de fyra djuren och de mig, rusade de till vattnet i fullt galopp med den största häftighet, på samma gång de utstötte sitt skällande läte. Sedan de dykt ett stycke, kommo de åter upp till ytan, men visade endast öfversta delen af hufvudet. När honan simmar och har ungar, lära dessa sitta på hennes rygg. Man kan lätt döda dessa djur i stor mängd; men deras skinn har obetydligt värde och köttet är föga välsmakligt. På öarne i Rio Parana äro de ytterst talrika och utgöra jaguarens vanliga byte.
Tucutucon (Ctenomys brasiliensis) är ett besynnerligt litet djur, hvilket kortligen kan beskrifvas som en gnagare med mullvadens lefnadssätt. Han är ytterst talrik i somliga trakter, men svår att fånga och kommer, som jag tror, aldrig upp ur jorden. Vid mynningen till sina hålor uppkastar han jordhögar lika mullvadens, men mindre. Betydliga landsträckor äro så fullständigt underminerade af dessa djur, att hästarna ofta nedsjunka öfver hofvarne, när de gå fram der. Tucutucos tyckas till en viss grad lefva sällskapligt. Den person, som skaffade mig exemplar deraf, hade fångat sex tillsamman, och han sade, att detta ofta var händelsen. De äro nattdjur och deras förnämsta föda är växtrötter, hvilka utgöra föremålet för deras vidsträckta gräfningar nära jordytan. Detta djur igenkännes öfverallt på ett mycket egendomligt läte, som det låter höra, när det är under marken. När man först hör det, blir man mycket förvånad, ty det är icke lätt att säga hvarifrån det kommer, ej heller är det möjligt att gissa hvad det är för slags djur, som ger det ifrån sig. Lätet består i ett kort, men icke groft näsgrymt, hvilket entonigt upprepas fyra gånger tätt efter hvarandra[1]. Namnet tucutuco har djuret fått af detta läte. Der detta djur är talrikt, kan man höra det alla tider på dagen och stundom alldeles under sina fötter. När man håller dem inom hus, röra de sig långsamt och ovigt, hvilket tyckes bero derpå, att deras bakfötter sträcka sig utåt; och emedan lårbensledgången saknar en viss sena, äro de alldeles ur stånd att kunna göra äfven det minsta skutt. De äro mycket dumma vid sina försök att fly, och när de blefvo onda eller skrämda läto de höra sitt
- ↑ Vid Rio Negro i norra Patagonien finnes ett djur med samma lefnadssätt, sannolikt en närstående art, men hvilken jag aldrig såg. Dess läte skiljer sig från Maldonado-artens. Det upprepas endast två gånger i stället för tre eller fyra gånger och är tydligare och högre. När man hör det på något afstånd, liknar det så mycket det ljud, som uppkommer, när man nedhugger ett litet träd, att jag stundom varit mycket tveksam om dess ursprung.
