tucutuco. Några af dem, hvilka jag höll lefvande, blefvo fullkomligt tama, till och med första dagen och försökte icke att bitas eller springa bort; men andra voro litet vildare.
Den person, som fångade dem, försäkrade att ganska många alltid funnos blinda. Ett exemplar, som jag gömde i sprit, var i detta tillstånd. Mr. Reid anser detta härröra af inflammation i blinkhinnan. När djuret lefde, höll jag mitt finger en half tum nära dess hufvud, utan att det tycktes märka det. Icke desto mindre letade det sig fram i rummet, nästan lika väl som de andra. Då man besinnar dess helt och hållet underjordiska lefnadssätt, kan blindheten, ehuru så allmän, icke vara det till något särdeles stort men. Likväl tyckes det underligt, att ett djur skulle vara i besittning af ett organ, som så ofta är utsatt för att skadas. Lamarck skulle hafva blifvit förtjust öfver detta faktum, om han känt till det, när han, sannolikt med större grad af sanningsenlighet än som är vanligt hos honom, anstälde sina betraktelser öfver den gradvis uppkomna blindheten hos Aspalax, en gnagare, som lefver i jorden, och hos Proteus, ett kräldjur, som vistas i mörka, underjordiska vattenbäcken. Hos båda dessa djur är ögat i ett ofullständigt skick och betäckt med en senartad hinna och hud. Hos den vanliga mullvaden är ögat utomordentligt litet, men fullständigt, ehuru många anatomer tvifla på, att det står i samband med den verkliga ögonnerven. Detta djurs syn måste i sanning vara ofullkomlig, ehuru sannolikt nyttig för detsamma, när det lemnar sin håla. Hos tucutucon, hvilken, som jag tror, aldrig kommer fram ur jorden, är ögat nästan större, men ofta förblindadt och odugligt, utan att detta tyckes förorsaka djuret någon olägenhet. Tvifvelsutan skulle Lamarck hafva sagt, att tucutucon nu höll på att öfvergå till samma tillstånd, hvari Aspalax och Proteus befinna sig.
Fåglar af många slag äro ytterst talrika på de böljande grässlätterna omkring Maldonado. Der finnas några arter af en familj, som till utseende och lefnadssätt närmar sig vår stare. En af dessa, Molothrus niger, är anmärkningsvärd för sina lefnadsvanor. Man får ofta se flera tillsammans stå på ryggen af en ko eller häst; och när de äro uppflugna på en häck, och putsa sina fjädrar i solskenet, försöka de stundom att sjunga eller snarare hväsa. Lätet är mycket eget, liknande luftbubblor, som snabt utgå från ett smalt rör under vatten, så att de frambringa ett tydligt ljud. Enligt Azara lägger denna fågel, liksom göken, sina ägg i andra fåglars bon. Landtfolket berättade mig åtskilliga gånger, att det säkert fans en fågel med en dylik vana och mitt biträde vid samlandet, som var en mycket noggrann person, fann
