ett bo af detta lands sparf (Zonotrichia matutina) med ett ägg större än de andra, samt af olika färg och form. I Nordamerika finnes en annan art Molothrus (M. pecoris), hvilken har enahanda göklika vana och i hvarje afseende är nära beslägtad med La Plata-arten, till och med i så obetydliga egenheter som deri, att han brukar stå på boskapens rygg. Den afviker endast deri, att han är något mindre och deri att hans fjädrar och ägg hafva en något olikartad färgskiftning. Denna stora öfverensstämmelse till utseende och vanor hos arter, hvilka representera hvarandra i motsatta delar af en stor verldsdel, förefaller alltid intressant, ehuru den ingalunda är sällsynt.
Mr. Swainson har ganska riktigt anmärkt, att Molothrus pecoris, samt M. niger och göken äro de enda fåglar, hvilka med skäl kunna kallas parasitiska, emedan de ”liksom fästa sig vid ett annat lefvande djur, hvars lifsvärme bringar deras ungar till lif, af hvars föda dessa lefva och hvars död skulle förorsaka deras egen under deras spädaste ålder”. Det är märkvärdigt att några, fastän icke alla arter af slägtena Molothrus och Cuculus öfverensstämma endast i denna sällsamma vana att parasitiskt fortplanta sitt slägte, under det de äro hvarandra motsatta i nästan alla andra lefnadsvanor. Molothrus lefver liksom vår stare gerna i flockar och på öppna slätter, helt obekymradt utan att söka dölja sig. Göken åter är som hvar man vet, en särdeles skygg fågel, hvilken vistas i de aflägsnaste snår och lefver af frukter och larver. Äfven till sin kroppsbygnad äro de begge slägtena vidt skilda från hvarandra. Många teorier, till och med frenologiska, hafva framstälts för att förklara ursprunget till gökens vana att lägga sina ägg i andra fåglars bon. Prévost är den ende, efter hvad jag tror, som genom sina iakttagelser kastat något ljus öfver denna gåta. Han fann att gökhonan, hvilken enligt de flestas iakttagelse lägger åtminstone 4—6 ägg, måste para sig med hanen för hvar gång hon lagt 1 eller 2 ägg. Om hon nu nödgades ligga på sina egna ägg, skulle hon antingen ligga på dem alla och derföre lemna de först lagda så länge, att de sannolikt skulle bli skämda, eller ock skulle hon få rufva ett eller två ägg i sender, allt efter som hon värpte dem. Men då göken stannar en kortare tid i norra Europa än någon annan flyttfågel, skulle han helt säkert icke få tillräcklig tid för dessa på hvarandra följande rufningar. Till följe häraf kunna vi i den företeelsen, att göken parar sig flera gånger och lägger sina ägg med mellantider, finna orsaken till att han lägger sina ägg i andra fåglars bon och lemnar dem åt fosterföräldrarnes vård. Jag är mycket benägen att tro denna åsigt vara riktig, emedan jag, såsom vi längre fram skola få se, oberoende deraf
