kommit till en liknande slutsats i afseende på den sydamerikanska strutsen, hvars honor äro parasitiska, om jag så får uttrycka mig, sinsemellan; i det hvarje hona lägger flera ägg i åtskilliga andra honors bon och strutshanen åtager sig hela rufningsbestyret, liksom de främmande fosterföräldrarne i fråga om gökhonan.
Jag vill endast omtala två andra fåglar, hvilka äro mycket allmänna och utmärka sig genom sina lefnadsvanor. Saurophagus sulphuratus är en typisk art af törnskatornas stora amerikanska slägte. Till sin kroppsbygnad närmar han sig mycket de egentliga törnskatorna; men till sitt lefnadssätt kan han jemföras med flere andra fåglar. Jag har ofta sett honom under jagandet efter föda segla öfver en fläck, liksom en falk och derefter förflytta sig till en annan. När man ser honom sålunda sväfvande i luften, skulle man lätt på ett kort afstånd kunna misstaga honom för en roffågel; men när han slår ner, sker det med vida mindre kraft och snabbhet än falken. Emellanåt uppehåller Saurophagus sig i grannskapet af vatten, der han sitter helt stilla liksom kungsfiskaren, och fångar de småfiskar, hvilka komma in till brädden. Dessa fåglar hållas icke sällan i burar eller på gårdarne med klippta vingar. De blifva snart tama och äro mycket roliga till följe af sitt sluga, putslustiga sätt, hvilket för mig beskrefs såsom snarlikt den vanliga skatans. Deras flygt är våglik, emedan hufvudets och näbbens tyngd tyckas vara för stora för kroppen. Om aftnarne sitter Saurophagus i någon buske, oftast utmed vägen, der han oaflåtligt och utan någon omvexling låter höra sitt gälla ehuru ingalunda obehagliga läte, hvilket har någon likhet med artikulerade ord. Spanjorerna säga, att det liknar orden ”Bien te veo” (jag ser dig nog), och hafva derföre gifvit honom detta namn.
En härmfågel (Mimus Orpheus), af infödingarne kallad Calandria, är märklig derföre att han har en sång, som öfverträffar alla andra fåglars i detta land. Han är så godt som den enda fågel i Sydamerika, hvilken jag sett slå ned för att sjunga. Sången kan jemföras med säfsångarens, men är starkare, i det några sträfva och mycket höga toner blandas med en behaglig drill. Sången höres endast om våren. Under andra tider är hans läte sträft och långt ifrån välljudande. Vid Maldonado voro dessa fåglar tama och djerfva. De uppehöllo sig ständigt vid landtgårdarne för att hacka på köttet, som hängde på dörrposterna eller husväggarne. Om någon annan liten fågel ville deltaga i kalaset, bortjagades han genast af Calandrian. På Patagoniens vidsträckta, öde slätter finnes en annan närslägtad art (Orpheus patagonica d’Orb.), hvilken uppehåller sig i de med taggiga buskar bevuxna
