dalarne, är en skyggare fågel och har en något afvikande sång. Det synes mig en egen omständighet, såsom visande de fina öfvergångarne i skiljaktiga lefnadsvanor, att när jag första gången såg sistnämda art, och då endast dömde af lefnadssättet, jag ansåg den skild från Maldonado-arten. Då jag sedan förskaffade mig ett exemplar och flyktigt jemförde båda, tycktes de mig vara så lika, att jag förändrade min åsigt; men nu påstår mr. Gould, att de bestämdt äro olika arter; en slutsats, som öfverensstämmer med de små olikheterna i lefnadssättet, hvarom han likväl ej hade någon kännedom.
De Sydamerikanska asgamarnes mängd, tamhet och vämjeliga lefnadsvanor göra dem till i hög grad öfverraskande företeelser för den, som endast varit van vid norra Europas fåglar. Till detta slägte kunna hänföras fyra arter, Caracaran eller Polyborus, kalkongamen, Gallinazon och kondoren. Caracaras räknas på grund af sin kroppsbygnad till örnarne; men vi skola snart få se huru föga de förtjena en så hög rang. Till sitt lefnadssätt likna de nämligen våra korpar, skator och kråkor: en fågelfamilj som är vidt utbredd öfver den öfriga verlden, men helt och hållet saknas i Sydamerika. För att börja med Polyborus brasiliensis, är han en allmän fågel och har en vidsträckt geografisk utbredning. Han är talrikast på La Platas gräsrika savanner, der han förekommer under namnet Carrancha, och är långtifrån ovanlig på Patagoniens ofruktbara slätter. I öknen mellan floderna Negro och Colorado träffar man alltjemt längs med vägen skaror af dessa fåglar, hvilka förtära de döda kropparne af de djur, som störta af ansträngning och törst. Ehuru så vanlig i dessa torra och kala trakter och likaledes på Stilla hafvets regnlösa stränder, finnes han likväl äfven i vestra Patagoniens och Eldslandets fuktiga, ogenomträngliga skogar. Carranchan, äfvensom Chimangon träffas ständigt i stora skockar vid landtgårdarne och slagtarhusen. Om ett djur dör på slätten, så börjar Gallinazon kalaset och derefter skrapa de begge Polyborus-arterna benen rena. Fastän dessa begge fåglar sålunda taga sin föda tillsammans, är det långt ifrån att de äro vänner. När Carranchan sitter stilla på en gren eller på marken, brukar Chimangon ofta länge flyga fram och tillbaka, upp och ned, i en halfkrets och försöker för hvar gång han kommer längst ned i svängen att slå till sin större samslägting, utan att likväl denne bryr sig derom vidare, än att han nickar med hufvudet. Ehuru Carranchas ofta samla sig i mängd, bruka de icke lefva i skockar; ty på öde trakter ser man dem ensamma eller oftare i par.
