Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1832—3.]53
rör bildade af blixten.

Geologiska Sällskapets i London Handlingar[1]. Då sandkullarne vid Maldonado icke äro skyddade af någon växtlighet, byta de ständigt om läge. Af denna orsak stucko rören upp öfver marken och talrika bitar, som lågo bredvid, visade att dessa förr hade legat på större djup. Fyra rör nedträngde lodrätt i sanden och genom att gräfva med händerna följde jag ett af dem ända till 2 fots djup; och några bitar, som tydligen hörde till samma rör, höllo 5 fot 3 tum, när de lades till det förra. Hela rörets tvärmått var nästan lika, och derföre måste vi antaga, att det ursprungligen sträckte sig till ett mycket större djup. Dessa dimensioner äro likväl små i jemförelse med rören från Drigg, af hvilka ett följdes till ett djup af icke mindre än 30 fot.

Inre ytan är fullkomligt förglasad, glänsande och slät. Ett litet stycke liknade under mikroskopet, till följe af de många små inbäddade luft- eller kanske gasblåsorna, ett prof, som smält för blåsröret. Sanden är helt och hållet eller till största delen kiselsand, men några korn äro svarta och hafva metallglans till följe af sin glänsande yta. Tjockleken af rörets vägg vexlar från 0,3 till 0,2 tum och går ibland ända till 0,1. På utsidan äro sandkornen afrundade och hafva en svagt glaserad yta. Jag kunde icke upptäcka något spår till kristallisation. Rören äro vanligen sammantryckta, liksom de i ”Geological Transactions” beskrifna, och hafva på längden gående djupa fåror, så att de mycket likna en förtorkad växtstjelk eller barken af korkek eller alm. Deras omkrets är omkring två tum, men i några stycken, som äro cylindriska och utan några fåror, går den ända till fyra tum. Tryckningen af den kringliggande lösa sanden, hvilken verkade medan röret ännu var mjukt till följe af den betydliga hettan, har tydligen åstadkommit sprickorna eller fårorna. Att döma af icke hopklämda stycken har inre loppets kaliber varit omkring fem fjerndels tum. I Paris lyckades Hachette och Beudant göra rör, som i de flesta afseenden liknade dessa fulguriter, genom att låta mycket starka stötar af ett galvaniskt batteri gå genom fint pulveriseradt glas. När salt tillsattes, så att glasets smältbarhet ökades, blefvo rören större till alla sina dimensioner. Men de misslyckades i sina försök så väl med pulveriserad fältspat som qvarts. Ett rör, bildadt af stött glas, var nära en tum långt, nämligen 0,982 tum och hade en inre diameter af 0,019 tum. Då vi erfara att det starkaste batteri i Paris begagnades och att dess kraft, på ett

  1. Geol. Transactions vol. II, sid. 528. Priestley har beskrifvit några ofullkomliga kiselrör och en smält qvartsbit, som funnits vid gräfning i jorden under ett träd, vid hvilket en person dödats af blixten.