tjugufem marker. Agutin är en riktig ökeninvånare. Det är en mycket vanlig företeelse att få se två eller tre hoppa snabt efter hvarandra i en rak linie öfver dessa vilda slätter. De förekomma så långt i norr som vid Sierra Tapalguen (37° 30' sydlig bredd), hvarest slätten plötsligt blir grönare och fuktigare; och deras södra gräns är emellan Port Desire och St. Julian, der ingen förändring eger rum i landets beskaffenhet. Det är ett märkligt förhållande, att ehuru agutin nu icke finnes så långt i söder som vid Port St. Julian, så omtalar likväl kapten Wood i sin resa år 1670, att de voro talrika der. Hvilken orsak kan i ett vidsträckt, obebodt och sällan besökt land hafva förändrat utbredningen af ett djur som detta? Det synes äfven af den mängd som kapten Wood på en dag sköt vid Port Desire, att de måste hafva varit betydligt talrikare der förr än nu. Der bizcachan lefver och gräfver sina hålor, begagnar agutin dem; men der bizcachan icke förekommer, såsom vid Bahia Blanca, gräfver agutin för egen räkning. Det samma är fallet med den lilla pampasugglan (Athene cunicularia), hvilken så ofta blifvit beskrifven såsom stående skildtvakt vid ingången till hålorna; ty i Banda Oriental är hon, till följe af att bizcachan der ej finnes, tvungen att gräfva sitt eget bo.
Påföljande morgonen, då vi nalkades Rio Colorado, förändrades landets utseende, och vi utkommo snart på en gräsbevuxen slätt, hvilken genom sina blommor, sin höga klöfver och små ugglor liknade Pampas. Vi foro äfven förbi ett dykärr af ansenlig vidd, hvilket om sommaren uttorkar och öfverdrages med en skorpa af åtskilliga salter, till följe hvaraf det kallas en ”salitral”. Det var bevuxet med låga, saftiga växter, af samma slag som de, hvilka växa på hafsstranden. Colorado är blott omkring nittio alnar bred på det ställe, der vi gingo öfver honom, men i allmänhet måste han hafva dubbelt denna bredd. Hans lopp är mycket slingrande, samt utmärkt af pilar och vassruggar. I rak linie säges afståndet till flodmynningen vara fyra och en half mil, men sjöledes går det till tolf och en half. Vår öfverfärd i kanot fördröjdes af några ofantliga drifter med ston, hvilka summo öfver floden för att följa en truppafdelning inåt landet. Jag har aldrig sett ett löjligare skådespel än de hundrade sinom hundrade hufvudena, alla riktade åt samma håll med spetsade öron och utspända, frustande näsborrar, som höjde sig nätt och jemt öfver vattnet, likt ett stort stim af någon amfibie. Stokött är den enda föda som soldaterna få, när de äro i fält. Detta gör att de kunna röra sig snabbare; ty det afstånd, på hvilket hästar kunna drifvas öfver dessa slätter, är rent af förvånande. Man har försäkrat mig att en häst kan färdas öfver sexton mil om dagen flera dagar å rad.
