detta vigtiga vapen fångar indianen sitt villebråd och äfven sin häst, som ströfvar fri öfver slätten. När han strider, försöker han först att med bolas kullkasta sin motståndares häst, och när han så blifvit insnärjd genom fallet, döda honom med ”chuzon”. Om kulorna endast slå sig om ett djurs hals eller kropp, så flyr djuret med dem och de gå förlorade. Då arbetet att knacka stenarne runda upptager två dagar, så är förfärdigandet af kulor en mycket vanlig sysselsättning. Några karlar och qvinnor hade sina ansigten rödfärgade, men jag såg aldrig de horizontela streck, som äro så vanliga hos eldsländarne. Deras högsta stolthet ligger i att hafva allting af silfver. Jag har sett en kazik med sporrar, stigbyglar, knifskaft och betsel förfärdigade af denna metall. Betslet och tyglarne, som voro af silfvertråd, voro icke tjockare än en pisksnärt; och då man såg en eldig häst tumla omkring styrd af ett så lätt betsel, gaf det mycket behag åt ryttarens förmåga.
Rosas yttrade en önskan att få se mig, en omständighet hvaröfver jag sedan var mycket belåten. Han är en ovanlig karakter och har ett stort inflytande i landet, hvilket det tyckes sannolikt att han skall begagna till dess välfärd och förkofran[1]. Han påstås vara egare till 20 qvadratmil land och till omkring 300,000 boskapsdjur. Hans egendomar skötas förträffligt och afkasta vida mera spannmål än andras. Han vann sin första ryktbarhet genom den ordningsstadga han stiftade för sina egna afvelsgårdar och derigenom att han inöfvade några hundra man, så att de med framgång motstodo indianernas anfall. Många berättelser äro i omlopp om den stränghet hvarmed hans stadgar handhades. En af dessa påbjöd, att ingen skulle få gå med knif på söndagarne vid straff att blifva insatt i stocken, emedan den dagen mest egnades åt spel och dryckeslag, hvarigenom många tvister uppkommo, hvilka till följe af den allmänna vanan att slåss med knif ofta hade dödlig utgång. En söndag kom landshöfdingen på besök, hvarvid i brådskan Rosas gick ut att emottaga honom med knifven som vanligt instucken i bältet. Då gårdsfogden dervid vidrörde hans arm och påminde honom om lagen, vände Rosas sig till sin gäst och sade att han var mycket ledsen, men att han måste gå i stocken och att han ej hade något att säga, icke ens i sitt eget hus, förr än han blifvit lössläppt. Efter en stunds fölopp öfvertalades gårdsfogden att öppna stocken och lössläppa honom, men detta var icke förr gjordt, än Rosas vände sig till fogden och sade: ”Ni har nu brutit mot lagen och derföre måste ni intaga min plats i stocken”. Sådana handlingar förtjuste gauchos, hvilka alla hafva höga tankar om sin egen jemlikhet och värdighet.
- ↑ Denna spådom har olyckligtvis helt och hållet slagit fel. (1845).