Rosas är också en fulländad ryttare, en färdighet, som är af icke liten vigt i ett land, der en krigshär valde sin general medelst följande prof. En hop otama hästar drefvos in i en corral och utsläpptes genom en port, öfver hvilken låg en tvärbjelke. Det var öfverenskommet, att den som kunde släppa sig ned från bjelken på ett af dessa vilda djur, när det störtade ut, och vore i stånd att utan sadel och tygel icke blott rida det, utan äfven föra det tillbaka till corralens ingång, skulle bli deras general. Den, som lyckades, utvaldes följaktligen och blef tvifvelsutan en passande general för en sådan här. Denna utomordentliga idrott har äfven blifvit utförd af Rosas.
Genom dessa medel och derigenom, att han i klädedrägt och vanor rättade sig efter gauchos, vann han en oinskränkt folkgunst i landet och följaktligen en despotisk makt. En engelsk köpman försäkrade mig, att en person, som hade mördat en annan, svarade, när han fängslades och tillspordes om bevekelsegrunden för sin handling: ”Han talade vanvördigt om general Rosas och derföre dödade jag honom”. Inom veckans slut var mördaren fri. Detta var tvifvelsutan generalens partis och icke generalens eget verk.
I samtal visar han sig entusiastisk, klok och mycket allvarlig. Hans allvar går dock väl långt. Jag hörde en af hans tokiga hofnarrar, ty han håller sig två liksom medeltidens baroner, berätta följande anekdot: ”Jag längtade mycket att få höra ett visst musikstycke och gick till generalen två eller tre gånger för att be honom derom; han sade ”Gå din väg, jag har brådt om”. Jag kom igen för andra gången och han sade ”Om du kommer igen, skall jag straffa dig”. Jag begärde för tredje gången och han skrattade. Jag rusade ut ur tältet, men det var för sent. Han befalde två soldater att taga fast mig och binda mig vid pålar. Jag besvor honom vid alla helgon i himlen att han skulle skona mig; men det hjelpte icke; när generalen skrattar skonar han hvarken narr eller klok”. Den stackars fjollige mannen såg helt bedröfvad ut vid blotta minnet af pålningen. Detta är ett mycket svårt straff. Fyra pålar slås ned i marken och brottslingen utsträckes vågrätt vid armar och ben, samt lemnas sålunda utsträckt under några timmars tid. Idén är tydligen hemtad från den vanliga metoden att torka hudar. Mitt samtal med Rosas försiggick utan ett leende och jag fick ett pass jemte tillåtelse att få begagna styrelsens posthästar, och detta gaf han mig på det mest förbindliga och beredvilliga sätt.
På morgonen begåfvo vi oss åstad till Bahia Blanca, dit vi anlände efter två dagar. Då vi lemnade det egentliga lägret, foro vi förbi indianernas toldos, hvilka voro betäckta med hudar och
