Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/77

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1833.]69
salt-inkrustationer.

var förvånad öfver att en dags umbärande skulle vara så besvärligt för mig.

Jag har några gånger antydt att marken var betäckt med en saltskorpa. Denna företeelse är helt olika med den, som förekommer på salinerna och mera ovanlig. På många ställen i Sydamerika, hvar helst klimatet är lagom torrt, förekomma dessa skorpbildningar. Men jag har ingenstädes sett dem så talrika, som vid Bahia Blanca. Saltet består här och i andra delar af Patagonien förnämligast af svafvelsyradt natron jemte något vanligt hafssalt. Så länge marken förblir fuktig i dessa salitraler (såsom spanjorerna oegentligt kalla dem, i det de orätt anse detta ämne för salpeter) kan man icke se något annat än en vidsträckt slätt af svart dy, som bär några spridda tufvor af saftiga växter. Då man efter en veckas varm väderlek återvänder genom en sådan trakt, öfverraskas man af att se hela qvadratmil af slätten hvit liksom efter ett lätt snöfall, hvilket af blåsten här och der hopats i små drifvor. Denna sistnämda företeelse förorsakas hufvudsakligen deraf, att salterna under fuktighetens långsamma afdunstning afsättas kring torra grässtrån, trästubbar och uppskjutna jordklimpar, i stället för att anskjuta på bottnen af vattenpussarna. Salitralerna förekomma antingen på jemna trakter, som blott ligga några få fot öfver hafsytan eller på de uppsvämmade fält, hvilka gränsa intill floderna. Parchappe fann att saltskorpan på slätten, på en mils afstånd från hafvet, hufvudsakligen bestod af svafvelsyradt natron med blott 7 % vanligt salt; medan närmare kusten hafssaltet ökades till 37 %. Af denna omständighet kunde man känna sig frestad antaga, att svafvelsyradt natron här alstrats i marken af chlornatrium, som blifvit qvarlemnadt på ytan under denna torra landsträckas långsamma och i nyare tider försiggångna höjning. Hela företeelsen är väl värd naturforskarens uppmärksamhet. Hafva de saftiga, saltälskande växterna, hvilka alla, som bekant, innehålla mycket natron, förmåga att sönderdela chlornatrium? Lemnar den svarta, stinkande dyn, som öfverflödar på organiska ämnen, svaflet och slutligen svafvelsyran?

Två dagar efteråt red jag åter till hamnen. När vi icke voro långt från vår bestämmelseort såg min följeslagare, hvilken var samme man som förut, tre personer jagande till häst. Han steg genast af och sedan han noga gifvit akt på dem, sade han: ”De rida icke som kristna och ingen får lemna fästet”. De tre jägarne slöto sig tillsammans och stego af sina hästar. Slutligen satte en af dem sig åter på hästen och red ur sigte öfver kullen. Min följeslagare sade då: ”Vi måste nu sätta oss på våra hästar; ladda er pistol” och han såg på sin sabel. Jag frågade ”Äro de