torftig växtlighet. De större däggdjuren ströfva tvifvelsutan öfver vidsträckta trakter för att söka sin föda och denna består hufvudsakligen af buskar, hvilka sannolikt innehålla mycket näringsämne inom ett ringa omfång. Dr. Smith underrättade mig äfven, att växtligheten är så snabb, att en del knapt blifvit förtärd, förr än dess plats intages af ett nytt förråd. Det kan likväl icke betviflas, att våra föreställningar om den mängd föda, som erfordras för stora däggdjurs uppehälle, äro mycket öfverdrifna. Man behöfver blott komma ihåg att kamelen, ett djur af icke obetydlig kroppsstorlek, alltid varit ansedd som en sinnebild af öknen.
Den föreställningen, att der stora däggdjur finnas, växtligheten nödvändigt måste vara yppig, är så mycket märkligare, som det omvända förhållandet är långt ifrån att vara sant. Sålunda yttrade mr. Burchell till mig, att ingenting förvånade honom så mycket, när han kom till Brasilien, som prakten af den sydamerikanska växtverlden i motsats till den sydafrikanska i förening med frånvaron af alla stora däggdjur. I sin resebeskrifning har han framkastat att en jemförelse emellan den ömsesidiga vigten (om det funnes tillräckliga data) hos ett lika stort antal af de största gräsätande däggdjuren från hvardera landet skulle bli högst egen. Om vi på ena sidan taga elefanten, flodhästen, giraffen, buffeln, elan, åtminstone tre, kanske fem noshörningsarter och på amerikanska sidan tapiren, guanacon, tre hjortarter, vicunjan, peccarin, capybaran, (hvarefter vi måste välja bland aporna för att få antalet fullt) och derefter ställa dessa två grupper jemte hvarandra, kan man icke gerna tänka sig två serier, som äro hvarandra olikare till storleken. Efter ofvan anförda fakta äro vi tvungna att, emot hvad som förut antagits, draga den slutsatsen, att med afseende på däggdjuren det i de länder de bebo icke finnes något nära samband emellan artens storlek och vegetationens massa[1].
Med afseende på mängden af stora däggdjur finnes säkerligen icke något land på jorden, som kan uthärda jemförelsen med Sydafrika; men efter de olika uppgifter, som hafva lemnats, kan man icke betvifla denna trakts ytterst ofruktbara beskaffenhet. Inom Europa måste vi gå tillbaka ända till tertiär-tiden, för att finna tillståndet bland däggdjuren likna det, som nu är rådande vid Goda Hoppsudden. Dessa tertiära tider, hvilka vi bruka anse i en förvånande grad öfverflödande på stora djur, emedan vi finna
- ↑ Antaget att man upptäckte en Grönlandshval i fossilt tillstånd, utan att förut känna till något hvaldjur, hvilken naturforskare skulle väl då vågat framkomma med en antydan om möjligheten för ett så jättelikt skrof, att kunna lifnära sig af små kräftdjur och blötdjur, som lefva i den högsta nordens isuppfylda haf?
