skäl att betvifla deras utsago, att hanen ensam utkläcker äggen och vårdar ungarne någon tid efteråt. När hanen är i boet, ligger han mycket nedtryckt; jag har sjelf nästan ridit öfver en, och det försäkras, att han vid sådana tillfällen är mycket vildsint, ja till och med farlig, så att det funnits exempel på, att han anfallit personer till häst och försökt sparka och springa på dem. Min sagesman visade mig en gammal man, hvilken han hade sett mycket förfärad då han eftersattes af en. Jag ser i Burchells Resa i Sydafrika, att han anmärker: ”Då jag hade dödat en strutshane och fjädrarne voro smutsiga, sade hottentotterna, att det var en ruf-fågel”. Efter hvad jag hört, skall emuhanen i zoologiska trädgården i London draga försorg om boet; denna vana tyckes således vara vanlig inom familjen.
Gauchos försäkra enhälligt, att flera honor lägga ägg i samma bo, och man har med bestämdhet sagt mig, att man sett fyra eller fem dylika midt på dagen gå den ena efter den andra till samma bo. Jag får äfven tillägga, att man i Afrika tror, att två eller flera honor värpa i ett bo. Ehuru denna vana strax förefaller mycket besynnerlig, tror jag dock att orsaken kan förklaras på ett enkelt vis. Antalet af ägg i ett bo varierar från 20 till 40 och till och med 50, samt enligt Azara, stundom till 70—80. Ehuru det nu, på grund af den mängd ägg, som hittas i samma trakt och hvilket är så utomordentligt stort i förhållande till honornas antal, och likaledes på grund af äggstockens bildning hos honan, är högst sannolikt, att hon under äggläggningstiden kan värpa ett stort antal, så måste likväl den tid som erfordras härför vara mycket lång. Azara uppgifver att en tam hona värpte 17 ägg, hvart och ett med 3 dagars mellanrum. Om nu honan vore tvungen att utkläcka sina egna ägg, skulle det första sannolikt vara skämdt innan det sista blefve lagdt; men om hvar och en efter hand värpte några få ägg i olika bon och några honor, såsom det påstås vara fallet, slogo sig tillsamman, så skulle äggen i en sådan samling vara af nästan samma ålder. Om nu antalet af ägg i ett af dessa bon, såsom jag tror, icke är större i medeltal, än det antal som värpes af en enda hona under hela tiden, så måste det finnas lika många bon som honor, och hvarje hane således få sin vederbörliga andel af rufningsbestyret; och detta inträffar på en tid, då honorna sannolikt icke skulle kunna ligga, emedan de ej slutat värpa[1]. Jag har förut omnämt det stora antalet af
- ↑ Lichtenstein påstår likväl, att honorna börja ligga när de hafva lagt tio till tolf ägg och att de fortsätta värpa, såsom jag förmodar, i ett annat bo. Detta synes mig mycket osannolikt. Han uppgifver att fyra eller fem honor förena sig om rufningsbestyret med en hane, som ligger endast om natten.
