den vanliga arten, nämligen ej mer än fjorton i medeltal; men han påstod att mer än en hona lade dem. Vid Santa Cruz sågo vi åtskilliga af dessa fåglar. De voro utomordentligt skygga, och jag tror att de kunna se en person nalkas, när de voro för långt borta att sjelfva synas. Då vi färdades upp för floden sågo vi få; men under vår tysta och snabba nedfärd varseblefvo vi många i par, samt i skockar af fyra och fem. Det anmärktes att denna fågel icke som den nordligare arten utspände sina vingar, när han först gaf sig af i full fart. Till slut må jag omnämna att Struthio rhea bebor landet vid La Plata så långt som litet söder om Rio Negro under 41:a breddgraden och att Struthio Darwinii intager hans plats i södra Patagonien. Trakten omkring Rio Negro är neutral mark. Under sitt vistande vid Rio Negro bemödade A. d’Orbigny[1] sig ifrigt att förskaffa sig denna fågel, men utan att detta någonsin lyckades honom. Dobrizhoffer visste redan sedan långt tillbaka att det fans två strutsarter. Han säger: ”Ni skall dessutom veta, att i de olika delarne af landet Emus äro olika till storlek och lefnadssätt; ty de, som bebo slätterna vid Buenos Aires och Tucuman äro större och hafva svarta, hvita och grå fjädrar; hvaremot de, som finnas vid Magelhaens sund, äro mindre och vackrare; ty deras hvita fjädrar äro försedda med en fin svart kant vid spetsen och de svarta sluta på samma vis med en hvit”.
En ganska egen liten fågel, Tinochorus rumicivorus, är här allmän. Till sina lefnadsvanor och sitt utseende liknar han nästan lika mycket vakteln och snäppan, ehuru olika dessa än äro hvarandra. Tinochorus finnes i hela södra Amerika på ofruktbara slätter och skoglösa, torra betesmarker. Han uppehåller sig parvis eller i små flockar på de ödsligaste ställen, hvarest knappast någon annan lefvande varelse kan lifnära sig. Då man nalkas dem trycka de sig ned mot marken och man kan då svårligen urskilja dem från denna. När de hemta sin föda gå de temligen långsamt med benen vidt åtskilda. De mylla sig med dam på vägar och sandiga ställen och besöka vissa bestämda platser, der man finner dem dag efter dag; de flyga upp i flock lika rapphöns. I alla dessa afseenden, i den muskelrika kräfvan, som är lämpad för föda ur växtriket, i den krökta näbben och de köttiga näsborrarne, de korta benen och fotens form, har Tinochorus stor slägtskap med vaktlarne. Men så snart man ser fågeln flyga, förändras hela hans
- ↑ När vi voro vid Rio Negro, hörde vi mycket om denne naturforskares outtröttliga arbeten. Alcide d’Orbigny genomreste under åren 1825—1833 stora sträckor af Sydamerika, der han samlat naturalster och offentliggör nu resultaten i en så praktfull skala, att den med ens ställer honom närmast Humboldt bland de naturforskare, som rest i Amerika.
