fälttågsplan skulle upprepas tre år efter hvarandra. Jag tror att man valt sommaren såsom tiden för hufvudanfallet, emedan slätterna då äro utan vatten och indianerna endast kunna färdas i vissa riktningar. Indianernas flykt till landet söder om Rio Negro, i hvilken vidsträckta, okända trakt de skulle vara säkra, förebygges genom en öfverenskommelse med Tehuelcherna af innehåll: att Rosas betalar dem en viss summa för dödandet af hvarje indian, som går öfver till södra stranden af floden; men om de underlåta att göra det, skola de sjelfva utrotas. Kriget föres hufvudsakligen mot indianerna vid Cordilleran; ty många stammar på den östra sidan kämpa med Rosas. Men då Rosas, liksom lord Chesterfield, anser att hans vänner i framtiden kunna blifva hans fiender, så ställer han dem alltid i främsta ledet, på det deras antal må förminskas. Sedan vi lemnat Sydamerika hafva vi fått veta, att detta utrotningskrig fullkomligt misslyckats.
Bland de fångna flickorna, som tagits i samma strid, voro två mycket vackra spanskor, som hade blifvit bortförda af indianerna när de voro unga och nu endast kunde tala indianska. Efter deras egen berättelse måste de hafva kommit från det nära ett hundra fyrtio mil derifrån belägna Salta. Detta gifver en hög föreställning om det omätliga område, öfver hvilket indianerna ströfva; men så stort detta än är, tror jag dock icke att det efter ett halft århundrade skall finnas en vild indian norr om Rio Negro. Kriget är för blodigt för att kunna fortfara. De kristne döda alla indianer de påträffa och indianerna göra detsamma med de kristne. Det är sorgligt att se huru indianerna vikit undan för de spanska inkräktarne. Schirdel säger, att år 1535, när Buenos Aires grundlades, fans det byar som innehöllo 2—3000 invånare. Ännu på Falconers tid (1750) gjorde indianerna infall så långt som till Luxan, Areco och Arrecife, men nu hafva de drifvits bortom Salado. Icke nog med att hela stammar blifvit utrotade, utan de öfverlefvande indianerna hafva blifvit mera förvildade. I stället för att lefva i stora byar, sysselsatta med fiske och jagt, vandra de nu öfver de öppna slätterna, utan hem eller bestämd sysselsättning.
Jag hörde också en berättelse om en strid, som egde rum vid Cholechel några veckor före den nyss omtalade. Detta är en mycket vigtig plats, emedan den är ett vadställe för hästar och den var följaktligen någon tid hufvudstationen för en afdelning af hären. När trupperna först anlände dit, funno de en indianstam, af hvilken de dödade tjugu eller trettio. Kaziken undkom på ett sätt, som väckte allmän förvåning. Indianhöfdingarne hafva alltid en eller två utvalda hästar, som de hålla i beredskap för
