aldrig kommit att tala om det för honom. Han hade gått undan henne och inte velat komma i samtal med henne den där tiden. Och han hade väl haft kniven liggande i fickan alltsedan och inte märkt, att den var sönder.
Hon lyfte huvudet och skulle just tala om detta för honom, men han höll på att berätta om sitt besök i bröllopsgården denna morgon, och hon ville låta honom komma till slut. När hon hörde hur han hade skilts från Hildur, tyckte hon, att detta var en så förfärlig olycka, att hon for ut i förebråelser mot honom. »Detta är ditt eget fel,» sade hon. »Där kommo du och din far och skrämde livet ur henne med den förfärliga nyheten. Så hade hon inte svarat, om hon hade varit sig själv mäktig. Det vill jag säga dig, att jag tror, att hon ångrar sig redan i denna stund.» — »Hon må ångra sig så mycket hon vill för mig,» sade Gudmund. »Jag vet nu, att hon är en sådan, som bara tänker på sig själv. Jag är glad, att jag har blivit fri från henne.»
Helga knep ihop läpparna, liksom för att den stora hemligheten inte skulle undslippa henne. Här var mycket för henne att tänka på. Det var inte bara fråga om att rentvå Gudmund för mordet. Det hade ju också dragit med sig ovänskap mellan Gudmund och fästmön. Månne hon inte kunde försöka att få denna bilagd med hjälp av det hon visste?
Återigen satt hon tyst och funderade, till dess Gudmund började tala om att han nu hade vänt
