och bra liten lust hade hon att göra henne till sin förtrogna. Men nu var det nöd på färde, och hon tvang sig att svara: »Varför tror du, att jag annars skulle ha velat gifta mig med honom?» — »Jag menar om Hildur tycker om honom ännu?» Hildur blev som en sten, men hon kunde inte ljuga under den andras forskande blick. — »Kanske att jag aldrig förr har tyckt så mycket om honom som i dag,» sade hon, men så lågt, att man kunde tro, att det gjorde ont i henne att säga fram orden.
»Kom då genast med mig!» sade Helga. »Jag har ett åkdon borta på vägen. Hildur skall bara gå in efter något att sätta på sig, så fara vi genast till Närlunda.» — »Vad skall det tjäna till, att jag far dit?» frågade Hildur. — »Hildur skall fara dit och säga, att Hildur vill tillhöra Gudmund, vad han än har gjort, och att Hildur vill troget vänta på honom, medan han sitter i fängelse.» — »Varför skall jag säga detta?» — »För att allt skall bli gott mellan er.» — »Men det är ju omöjligt. Inte vill jag gifta mig med en, som har suttit på fästning.»
Helga for ett par steg tillbaka, som om hon hade törnat mot en mur. Men hon fattade raskt mod igen. Hon kunde ju förstå, att den, som var så mäktig och rik som Hildur, måste tänka så. »Jag skulle inte ha kommit och bett Hildur fara till Närlunda, om jag inte visste, att Gudmund är oskyldig,» sade hon. Nu var det Hildur, som tog ett steg fram mot Helga. — »Vet du det, eller är det bara något, som du tror?» — »Det vore bättre, att vi genast satte oss i kärran, så
