framåt vägen. De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.
Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.
Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan. Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.
Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: »Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.» Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort
