Sida:En saga om en saga 1917.djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
SILVERGRUVAN

bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

»Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olof Svärd.

»Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

»Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ’Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns,’ sade Olof.

’Vad är det du säger, Olof?’ frågade prästen.

’Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak:

’Tala ut, du!’ sade prästen. ’Jag skall göra vad jag kan för dig.’

’Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig,’ började soldaten, men prästen avbröt honom.

’Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det,