Sida:En saga om en saga 1917.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129
SILVERGRUVAN

än väljer,’ sade prästen, ’så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’»

»Nå,» sade kungen, »hur valde bönderna?»

»De gjorde, som prästen ville,» sade prästen. »De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.»

»Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra?»

»Ja,» svarade prästen, »han har levat här lika fattig som de andra.»

Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?» sade kungen.

»Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.»

»Det är en vacker historia, som han har berättat mig,» sade kungen och böjde på huvudet.

Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: »Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?»

»Ja,» sade den andre.

»Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom,» sade kungen, »och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.»


9. — En saga om en saga.