han var, att draga upp till rövarkulan, om de finge reda på hans förehavande.
Själv ämnade han inte heller förråda planen för någon människa. Men så hände det, att ärkebiskop Absalon från Lund kom resande till Öved och låg där en natt. När abbot Hans visade honom sin örtagård, kom han att tänka på rövarmors besök, och lekbrodern, som gick där och arbetade, hörde, att abboten berättade biskopen om rövarfar, som i många år hade bott fredlös i skogen, och bad om fridlysningsbrev för honom, så att han åter skulle kunna föra ett hederligt liv bland andra människor. »Såsom det nu är ställt,» sade abbot Hans, »växa hans ungar upp till värre illgärningsmän än han själv, och ni får snart ett helt rövarfölje att handskas med däruppe i skogen.»
Men ärkebiskop Absalon svarade, att den onde rövaren ville han inte släppa ner bland det ärliga folket på slätten. Det vore bäst för alla, att han bleve kvar uppe i sin skog.
Abbot Hans blev då ivrig och tog sig till att berätta biskopen om Göinge skog, som varje år klädde sig i julskrud. »Om dessa rövare inte äro sämre, än att Guds härlighet visar sig för dem,» sade han, »kunna de väl inte vara för onda för att få erfara människors nåd.»
Men ärkebiskopen visste väl att svara abbot Hans. »Så mycket vill jag lova dig, abbot Hans,» sade han och smålog, »att vad dag, som du sänder mig ett blomster från julträdgården på
