Göingeskogen, skall jag ge dig fridlysningsbrev för alla de fågelfria du vill be för.»
Lekbrodern förstod, att biskop Absalon lika litet som han själv trodde på rövarmors berättelse, men abbot Hans märkte intet sådant, utan han tackade Absalon för hans goda löfte och sade, att den blomman skulle han visst skicka honom.
⁎
Abbot Hans fick sin vilja fram, och nästa
julafton satt han inte hemma vid Öved, utan han var
stadd på väg till Göinge skog. En av rövarmors
vilda ungar sprang före honom, och till följeslagare
hade han lekbrodern, som hade talat med
rövarmor i örtagården.
Abbot Hans hade storligen längtat att få göra denna resan och var nu mycket glad, att den hade kommit till stånd. Men en helt annan sak var det med lekbrodern, som följde honom. Han höll abbot Hans mycket kär, och han skulle inte gärna ha lämnat åt en annan att ledsaga honom och vaka över honom, men han trodde ingalunda, att de skulle få se någon julnattsträdgård. Han tänkte, att alltsammans var en snara, som rövarmor med stor slughet hade lagt för abbot Hans, för att han skulle falla i hennes mans våld.
Medan abbot Hans red norrut mot skogstrakten, såg han, att det överallt gjordes förberedelser till julfirande. I varje bondby tändes det upp eld i badstugan, för att den skulle bli varm
