mot abbot Hans och höll upp sin knutna näve framför hans ansikte. »Du usle munk, har du kommit hit för att locka från mig hustru och barn? Vet du inte, att jag är fredlös och inte får gå ner från skogen?» Abbot Hans såg honom oförskräckt rätt in i ögonen. — »Min mening är att skaffa fridlysningsbrev åt dig från ärkebiskopen,» sade han. Knappt hade han sagt detta, förrän både den fredlöse och hans hustru började storskratta. De visste väl vilken nåd en skogsrövare hade att vänta av biskop Absalon. — »Ja, om jag får fribrev från Absalon,» sade rövarfar, »då lovar jag dig, att jag aldrig mer skall stjäla så mycket som en gås.»
Lekbrodern blev förtretad över att rövarfolket tordes skratta åt abbot Hans, men själv tycktes denne vara mycket nöjd. Lekbrodern hade knappast sett honom sitta mer fridsäll och blid bland munkarna på Öved, än han nu såg honom hos det vilda rövarfolket.
Men plötsligen reste sig rövarmor. »Du sitter här och talar, abbot Hans,» sade hon, »så att vi glömma bort att se på skogen. Nu hör jag ända hit hur julklockorna ringa.»
Knappt var detta sagt, förrän alla störtade upp och sprungo ut. Men i skogen funno de ännu mörk natt och kulen vinter. Det enda, som förnams, var en avlägsen klockklang, som fördes dit av en svag sunnanvind.
»Hur skall den klockklangen kunna väcka den döda skogen?» tänkte abbot Hans. För nu, då han
