Sida:En saga om en saga 1917.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151
LEGENDEN OM JULROSORNA

vuxit upp ur frön från främmande länder. De skönaste rosor klättrade uppåt bergväggen i kapp med björnbären. Upp ur skogsängen vällde fram blommor, så stora som människoansikten. Abbot Hans tänkte på den blomman, som han skulle plocka åt biskop Absalon, men han dröjde ännu att bryta den. Den ena blomman växte upp härligare än den andra, och han ville välja honom den allra skönaste.

Våg efter våg kom, och nu var luften så genomträngd av ljus, att den glittrade. All sommarens lust och glans och lycka log omkring abbot Hans. Han tyckte, att jorden inte kunde bringa större glädje än den, som vällde upp omkring honom, och han sade till sig själv: »Nu vet jag inte vad nästa våg, som kommer, kan medföra av härlighet.»

Men ljuset fortfor att strömma till, och nu syntes det abbot Hans, att det förde med sig något från ett oändligt fjärran. Han kände, att överjordisk luft omgav honom, och han började darrande förvänta, att sedan nu jordens glädje hade kommit, så var himmelens glädje i antågande.

Abbot Hans märkte, att allt blev stilla: fåglarna tystnade, rävungarna lekte inte mer, och blommorna upphörde att växa. Saligheten, som nalkades, var sådan, att hjärtat ville stanna, ögat grät, utan att man visste det, själen längtade efter att få flyga bort i det eviga. Långt bortifrån hördes svaga harptoner, och överjordisk sång nådde fram som en susande viskning.

Abbot Hans knäppte händerna samman och