sjönk ner på knä. Hans ansikte sken av salighet. Aldrig hade han väntat sig, att det skulle förunnas honom att redan i detta livet få njuta himmelens glädje och höra änglar sjunga julsånger.
Men bredvid abbot Hans stod lekbrodern, som hade ledsagat honom. Det gick mörka tankar inne i hans huvud. »Det kan inte vara ett rätt under, detta, som visar sig för onda illgärningsmän,» tänkte han. »Detta kan inte vara kommet av Gud, utan det är upprunnet av ondo. Det är hitsänt av djävulens arga list. Det är den lede fiendens makt, som förhäxar oss och tvingar oss att se det, som inte finns.»
I fjärran hördes änglaharpor klinga och änglasång tona, men lekbrodern trodde, att det var helvetesandar, som nalkades. »De vilja locka och förföra oss,» suckade han, »aldrig komma vi helbrägda från detta. Vi bli bedårade och sålda till avgrunden.»
Nu voro änglaskarorna så nära, att abbot Hans såg ljusa skepnader skymta mellan skogens stammar och lekbrodern såg detsamma som han, men han tänkte bara på vilken ondska som låg däri, att djävlarna drevo dessa konster under den natten, då frälsaren var född. Det var ju bara för att desto säkrare kunna dåra de arma människorna.
Hela tiden hade fåglar svärmat omkring abbot Hans huvud, och han hade fått taga dem mellan sina händer. För lekbrodern däremot hade djuren varit rädda: ingen fågel hade satt sig på hans skuldra, och ingen orm lekte vid hans fötter. Men
