Sida:En saga om en saga 1917.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153
LEGENDEN OM JULROSORNA

nu var det en liten skogsduva. När hon märkte, att änglarna nalkades, tog hon mod till sig och flög ner på lekbroderns skuldra och lade huvudet mot hans kind. Då tycktes det honom, att den lede fienden kom alldeles inpå honom för att fresta och förleda honom. Han slog med handen efter skogsduvan, och han ropade med så hög röst, att det dånade genom skogen:

»Gack du till helvetet, därifrån du är kommen!»

Just då voro änglarna så nära, att abbot Hans kände fläktandet av deras stora vingar, och han bugade sig ända ner mot jorden för att hälsa dem. Men när lekbroderns ord ljödo, avbröts tvärt deras sång, och de heliga gästerna vände sig till flykt. Och likaså flydde ljuset och den milda värmen i outsäglig skräck för kölden och mörkret i ett människohjärta. Natten sjönk ner över jorden som ett täckelse, kölden kom, växterna på marken krympte samman, djuren ilade bort, forsarnas brus tystnade, löven föllo från träden, rasslande som regn.

Abbot Hans kände hur hans hjärta, som nyss hade svällt av salighet, nu drog sig samman i olidlig smärta. »Aldrig,» tänkte han, »kan jag överleva detta, att himmelens änglar voro mig så nära och blevo bortdrivna, att de ville sjunga julsånger för mig och blevo jagade på flykt.»

I samma stund kom han ihåg den blomman, som han hade lovat biskop Absalon, och han böjde sig till marken och famlade bland mossa och löv för att ändå försöka att plocka någon nu i yttersta