närmast för ögonen, så må hon tvingas att resa sin väg. Hon må gå på gråa stengator, hon må bo i trånga stadsrum utan annan utsikt än gråa husmurar. Hon må leva bland människor, som dölja allt, som finnes egendomligt hos dem, och som alla tyckas vara lika varandra. Det skall kanske lära henne att se det, som väntar utanför porten till hennes hem, allt det, som lever och svärmar mellan de räckor av blåa kullar, som hon varje dag har för ögonen.»
Och så en höst, då hon redan var tjugutvå år gammal, for hon upp till Stockholm för att börja utbilda sig till lärarinna.
Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon författade inte mer, utan gick upp i läxor och lektioner. Det såg snarast ut, som skulle sagan alldeles förlora henne.
Då tilldrog sig något märkvärdigt. Denna samma höst, efter att hon hade levat ett par månader bland gråa gator och husmurar, kom hon en förmiddag gående uppåt Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Nyss förut hade hon övervarit en lektion i litteraturhistoria. Den måtte ha handlat om Bellman eller Runeberg, för hon gick och tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde sig i deras diktning. Hon sade till sig själv, att Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder voro det yppersta material, som en diktare kunde ha att röra sig med. Och då på en gång uppstod denna tanke inom henne: »Den värld, som du har levat i nere i
