Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.
»Jag tvivlar på att han kan få något bättre,» sade Lars Larsson.
»Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby,» sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.
Lars Larsson hörde noga på drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. »Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!» sade han till drängen.
Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig för att tåga fram till kyrkan.
Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.
Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under ärmen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.
Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid
