tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut i spetsen för brudskaran, om han inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.
När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. »Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också,» sade han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. »Ja, det kan ju inte skada, att vi äro två spelmän på ett så stort bröllop.»
»Jag har visst inte bjudit honom,» bedyrade Nils Elofsson. »Jag förstår inte varför han har kommit. Vänta bara, så skall jag låta honom veta, att han har ingenting här att göra!»
»Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom,» sade Lars Larsson. »Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting, utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.»
Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen.
Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll,
