brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.
När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.
Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.
Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.
Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: »Det är Jan Öster, som skall börja.»
Men det föll inte Jan Öster in, att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman, skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.
»Nej, för all del!» sade han bara. »Nej, för all del!»
Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. »Lars Larsson skall börja,» sade han.
När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och trädde ett steg åt sidan.
Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken,
