utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.
»Det är Jan Öster, som skall börja,» upprepade han. Han sade orden envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.
Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktaren kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade.
»Du får be Jan Öster, att han börjar spela då,» sade Lars Larsson. »Vi spelmän hålla honom för att vara den styvaste ibland oss.»
»Det kan väl så vara,» sade bonden, »men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.»
Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. »Seså, börja nu!» sade de. »Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.»
Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. »Jag vet inte varför folket i den här församlingen har så mycket emot, att deras egen spelman sättes högst,» sade han.
Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: »Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att
