Sida:En saga om en saga 1917.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165
BRÖLLOPSMARSCHEN

spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.»

Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet och nickade åt honom utan att visa någon vrede. »Ja, ni har rätt i att vi måste få ett slut på detta,» sade han.

Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo av med en skarp klang.

»Inte skall det sägas om mig, att jag räknar mig för mer än Jan Öster,» sade han.

Men det förhöll sig så, att Jan Öster sedan trenne år gick och grubblade på en låt, som han kände bodde inom honom färdig, fast han inte kunde få fram den över strängarna, därför att han alltid därhemma gick bunden i gråa bekymmer och det aldrig hände honom varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen voro spända, som om han lyssnade efter något, som kom till honom från ett avlägset fjärran, och så började han spela. Ty den låten, som han hade grubblat över i tre år, stod nu på en gång klar för honom, och medan dess toner klingade, gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig