Sida:En saga om en saga 1917.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
EN SAGA OM EN SAGA

Värmland, är inte mindre egendomlig än Fredmans eller Fänrik Ståls. Kan du bara lära dig att behandla det, nog har du lika bra stoff att bearbeta som dessa båda.»

På detta sätt gick det till, att hon första gången fick syn på sagan. Och i samma ögonblick hon såg den, började marken gunga under henne. Hela långa Malmskillnadsgatan från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen hävde sig mot himlen och sjönk ned igen, hävde sig och sjönk. Hon måste stå stilla en god stund, tills gatan hade kommit till ro, och hon såg förvånad på de förbigående, som gingo så lugna och inte märkte vilket under som hade skett.

I denna stund beslöt den unga flickan, att hon skulle skriva sagan om Värmlandskavaljererna, och hon övergav aldrig någonsin tanken på den. Men många och långa år dröjde det, innan beslutet kom till utförande.

För det första hade hon nu kommit in på en ny levnadsbana, och det fattades henne tid att utföra ett stort litterärt arbete. För det andra misslyckades hon alldeles med sina första försök att skriva sagan.

Under dessa år tilldrogo sig dock ständigt händelser, som hjälpte till att forma ut den. Under en ferietid satt hon en morgon med sin far vid frukostbordet, och de båda språkade om de gamla tiderna. Då kom han att berätta om en ungdomsbekant, som han beskrev som den mest intagande människa. Denne man förde glädje och munterhet