till forsen, dess bättre och bättre tyckte han att den började låta.
»Jag tror, att du tar upp dig,» sade han till forsen. »Du måtte visst ha förstått, att det är den bästa spelman, som i Värmland finns, som står och lyssnar till dig.»
I samma sekund, som han sade detta, tyckte han sig förnimma ur djupet ett par metallklara ljud, som när någon knäpper på en sträng för att pröva om den stämmer.
»Se där, nu är strömkarlen själv kommen tillstädes! Jag hör hur han börjar knäppa på fiolen. Ja, låt nu höra om du kan spela bättre än jag!» sade Lars Larsson och skrattade. »Men jag kan ju inte bli stående här hela natten och vänta på att du skall börja,» ropade han strax därpå neråt vattnet. »Nu måste jag gå vidare, men jag lovar dig, att jag skall stanna också på nästa bro och höra efter om du kan mäta dig med mig.»
Han vandrade vidare, och medan strömmen rann inåt skogen på sin krokiga väg, började han återigen tänka på sitt hem.
»Jag undrar hur det står till med den lilla bäcken, som rinner förbi vår gårdsplan. Den skulle jag gärna vilja se än en gång. Jag borde nog gå hem ibland för att se om mor har det fattigt och svårt, sedan far är död. Men så upptagen, som jag är, är det nästan omöjligt. Så upptagen, som jag nu är, säger jag, kan jag inte sköta annat än fiolen, ja, det är ju knappt en kväll i veckan, som jag är ledig.»
