Sida:En saga om en saga 1917.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
SPELMANNEN

Om en liten stund råkade han omigen på strömmen, och därvid kom han genast på andra tankar. Vid den övergången kom inte strömmen rusande i bullrande fors, utan flöt fram ganska stilla. Alldeles svart och blank låg den under skogens nattgråa träd och bar med sig en och annan snövit skumtuva från de övre forsarna.

När spelmannen kom ner på bron och inte hörde något annat ljud ur strömmen än ett sakta skvalp då och då, började han att skratta.

»Jag kunde nog tro, att näcken inte skulle bry sig om att komma till mötet,» utropade han. »Nog har jag alltid hört, att han skulle vara en styv spelman, men det kan väl inte vara så mycket med den, som alltid ligger stilla i bäcken och aldrig får höra något nytt. Han vet nog, att här står den, som förstår saken bättre än han, och därför vill han inte låta höra sig.»

Därmed gick han vidare och förlorade strömmen ur sikte på nytt.

Han kom in i en trakt av skogen, som han alltid hade tyckt vara hemsk och ruskig att vandra igenom. Där var marken betäckt av stora stenrös, och förvridna granrötter lågo uppvräkta mellan dem. Om det fanns något trolskt eller farligt i skogen, så skulle man väl tro, att det höll sig undandolt just där.

När spelmannen kom in mellan de vilda stenblocken, for en rysning genom honom, och han började undra om det inte hade varit oklokt av honom, att han hade skrutit inför näcken.