råka på strömmen. Och om han veke av från vägen och ginge in i skogen, skulle han väl också möta den, så som den vindlade och krökte sig.
Han kände sådan ängslan, att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han var insnärjd och fångad och bunden av den där strömmen och såg ingen möjlighet till undflykt.
Äntligen såg han framför sig den sista broövergången. Mittemot honom, på andra sidan strömmen, låg en gammal kvarn, som nog hade stått övergiven i många år. Det stora kvarnhjulet hängde orörligt över vattnet, dammluckan låg och multnade uppe på land, vattenrännorna voro igenväxta med mossa, och i de tomma gluggarna frodades stensöta och skägglav.
»Om det hade varit som förr och här hade funnits människor,» tänkte spelmannen, »så vore jag nu frälst ur all fara.»
Men han blev i alla fall lugnad av att se en byggnad, som var rest av människohänder, och när han gick över strömmen, var han nästan inte alls rädd. Det hände honom inte heller något farligt. Strömkarlen tyckes inte ha något otalt med honom. Han förvånade sig bara över sig själv, som hade kunnat gå och skrämma upp sig för rakt ingenting.
Han kände sig riktigt glad och trygg, och än gladare blev han, när kvarndörren öppnades och en ung jänta kom ut emot honom.
Hon såg ut som en vanlig bondtös. Hon