sade han. »Och det är ett rättvist straff för allt mitt övermod.»
Långt fram på kvällen kom en människa vandrande genom skogen. Det var en gammal, fattig gumma med böjd rygg och grått hår och ett ansikte, som var förgrämt av många sorger.
»Det är besynnerligt,» tänkte spelmannen. »Jag tycker, att jag känner igen den där gamla gumman. Kan det vara möjligt, att det är mor? Kan det vara möjligt, att mor har blivit så gammal och grå?»
Han ropade högt och hejdade henne.
»Mor, mor, kom hit till mig!» sade han.
Hon stannade liksom ovillig. »Jag hör nu med mina egna öron, att du är den bästa spelmannen i Värmland,» sade hon. »Jag förstår nog, att du inte mer bryr dig om en fattig gumma som jag.»
»Mor, mor, gå inte förbi mig!» ropade Lars Larsson. »Jag är ingen stor spelman, utan bara en stackare. Kom hit, så att jag får tala med er!»
Då gick modern närmare och såg hur han satt och spelade. Ansiktet var blekt som på en död, håret dröp av svett, och blod pärlade fram under hans nagelrötter.
»Mor, jag har kommit i olycka för mitt högmods skull, och nu måste jag spela mig till döds. Men säg mig dessförinnan om ni kan förlåta mig, som lämnade er ensam och fattig på ålderdomen!»
Modern greps av stort medlidande med sonen, och all den vrede hon hade känt var som bortblåst. »Visst förlåter jag dig» sade hon. Och som hon såg hans ångest och ville, att han skulle
