samma gång hade han befallt, att Mesullam skulle bege sig bort från sin plats. Han hade funnit det alldeles omöjligt att låta honom sitta kvar där under det höga besöket. Inte nog med att hans matta var mycket trasig och att han hade staplat upp omkring sig en mängd smutsiga påsar, i vilka han förvarade sina tillhörigheter, men också han själv, Mesullam, var långt ifrån någon prydnad för moskén. Han var i själva verket en otroligt ful gammal neger. Hans läppar voro ofantliga, underkäken var långt framskjutande, pannan ytterligt låg och näsan mest lik ett tryne. När man därtill lägger, att Mesullam hade grov och skrynklig hud och en tjock, klumpig kropp, som var nödtorftigt omsvept och omlindad med en smutsig vit schal, så kan man inte förundra sig över att han blev förbjuden att visa sig i moskén, så länge den firade gästen befann sig där.
Den stackars Mesullam, som visste med sig, att han trots sin fulhet var en mäkta vis man, erfor en bitter missräkning över att inte få se den höge resenären. Han hade hoppats att få ge honom några prov på de stora kunskaper han ägde i förborgade ting och på så sätt föröka sin ära och sitt anseende. Sedan detta hopp hade slagit fel, satt han timme efter timme och sörjde i en besynnerlig ställning med de långa armarna uppåtsträckta, som om han anropade himlen om rättvisa, och med huvudet långt bakåtlutat.
När det led mot kvällen, väcktes Mesullam ur detta tillstånd av allt bedövande sorg, därigenom
