att en glad röst ropade honom an. Det var en syrisk dragoman, som, åtföljd av en ensam resande, hade kommit fram till spåmannen. Han sade honom, att främlingen, som han ledsagade, hade önskat få ett prov på österlänningarnas vishet, och att dragomanen då hade omnämnt för honom Mesullams förmåga att uttyda drömmar.
Mesullam svarade inte ett ord på detta, utan förblev orörlig i sin förra ställning. Först då dragomanen än en gång tillsporde honom om han ville lyssna till de drömmar, som den främmande önskade berätta för honom, och uttyda dem, sänkte han armarna, lade dem i kors över bröstet, och i det han antog en förorättad mans ödmjuka hållning, svarade han, att hans själ denna kvällen var så uppfylld av hans egna bekymmer, att han inte kunde döma klart om något, som rörde en annan.
Men främlingen, som hade ett mycket livligt och befallande väsen, tycktes inte bry sig om hans motsägelser. Då ingen stol fanns till hands, sparkade han helt enkelt Mesullams matta åt sidan och satte sig i fönsternischen. Därpå började han att med klar och tydlig röst berätta några drömmar, som sedan av dragomanen översattes för den gamle spåmannen.
»Säg honom,» sade den resande, »att jag för några år sedan befann mig i Kairo i Egypten! Eftersom han är en lärd man, har han naturligtvis reda på att där finns en moské, kallad El Azhar, som är den ryktbaraste lärdomsanstalten i
