detta, ser jag en man öppna en stor port i ringmuren alldeles bredvid mig. Han slog upp den för mig på vid gavel och vinkade åt mig, att jag kunde gå in genom den. Jag gick i mina drömmar och visste inte rätt hur långt jag hade vandrat. Jag var en smula förvånad över att just här fanns en port, men jag tänkte inte vidare på saken, utan gick in genom den. Så snart jag hade passerat genom det djupa valvet, slogo porthalvorna samman med ett starkt dån. Då vände jag mig om, bakom mig syntes inte mer någon portöppning, utan bara en tillmurad port, just den, som ni kallar den gyllene. Framför mig låg tempelplatsen, den vida Haramsplatån, på vars mitt Omars moské tronar. Och du vet, att ingen port i ringmuren leder dit förutom den gyllene, som inte bara är stängd, utan tillmurad.
»Du kan förstå, att jag trodde, att jag hade blivit galen, att jag drömde, att jag fåfängt sökte finna någon förklaring. Jag såg mig om efter mannen, som hade släppt in mig. Han var försvunnen, jag kunde inte finna honom. Men då såg jag honom i stället så mycket tydligare för mitt minne, den långa, en smula böjda gestalten, de sköna lockarna, det milda ansiktet, det kluvna skägget. Det var Kristus, spåman, återigen Kristus.
»Och säg mig nu, du, som kan se in i det fördolda, vad betyda mina drömmar och syner, vad betyder framför allt detta, att jag sannerligen och verkligen har gått genom den gyllene porten? Ännu i denna stund vet jag inte hur
