besynnerlig ut bland det övriga, som hängde bättre samman. Kanske det inte skulle vara så illa, tänkte hon då, om alla sagans kapitel vore dylika något så när avslutade äventyr? Det skulle bli svårt att genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det skulle törhända bli luckor i sammanhanget ibland. Ja, men det skulle ge boken stor rikedom och styrka.
Nu voro två viktiga saker avgjorda. Det var fastslaget, att boken skulle bli en roman, och att varje kapitel skulle vara ett helt för sig, men det var inte så särdeles mycket vunnet härmed. Hon, som hade undfått idén att skriva Värmlandskavaljerernas saga, då hon var tjugutvå år, började vid denna tid nalkas trettiotalet och hade inte hunnit skriva mer än två kapitel. Vart hade åren tagit vägen för henne? Hon hade genomgått seminariet, hon var sedan flera år lärarinna i Landskrona, hon hade intresserat sig för mycket och sysslat med mångahanda, men sagan var lika oskriven. En mängd material var visserligen samlat. Men vad betydde detta, att hon hade så svårt att skriva ned det? Varför kom aldrig inspirationen till henne? Varför gled pennan så långsamt över papperet? Hon hade nog sina mörka stunder vid den tiden. Hon började tro, att hon aldrig skulle bli färdig med sin roman. Hon var den tjänaren, som grävde ned sitt pund i jorden och aldrig gjorde något försök att använda det.
Det förhöll sig emellertid så, att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga
