honom med lyftad lie för att fordra uppfyllande av hans löfte, kan man nog undra hur han skulle ha betett sig. Säkerligen skulle han genast ha återkallat ett så förhastat erbjudande och bett om nåd att få genomleva alla de livets år, som ursprungligen hade tillämnats honom.
Vid denna tid bodde en gammal kvinna i ett av de mörka husrucklen vid Tiberstranden. Hon var en av dem, som ha sådant lynne, att de varje dag tacka Gud för tillvaron. Om förmiddagarna brukade hon sitta och sälja grönsaker på torget, och detta var en sysselsättning, som i hög grad tilltalade henne. Hon tyckte, att intet kunde vara muntrare än ett salutorg om morgonen. Alla tungor voro i gång för att bjuda ut varorna, och köparna trängdes framför borden, valde och prutade, medan månget gott skämt utbyttes mellan dem och de säljande. Ibland lyckades hon göra en god affär och få hela lagret utsålt, men också om hon inte fick sälja så mycket som en rättika, tyckte hon om att stå bland blommor och grönt i den friska morgonluften.
På kvällen åter hade hon en annan och ännu större glädje. Då kom hennes son hem och hälsade på henne. Han var präst, men han var anställd vid en liten kyrka i ett av fattigkvarteren. De stackars prästerna, som tjänstgjorde där, hade inte mycket att leva av, och modern var rädd för att hennes son svalt. Men av detta hade hon också sin stora förnöjelse, ty det gav henne anledning att proppa honom full med läckerheter, när han
