kom och hälsade på henne. Han strävade emot, han var anlagd för ett strängt och försakande liv, men modern blev så förtvivlad, när han sade nej, att han alltid måste ge vika. Medan han åt, gick hon omkring i rummet och sladdrade om allt vad hon hade iakttagit på morgonen under torghandeln. Det var alltsammans mycket världsliga saker, och ibland föll det henne in, att hennes son kunde ta anstöt. Hon avbröt då mitt i en mening och började tala om andliga och allvarliga ting, men prästen kunde inte låta bli att skratta. »Nej, nej, mor Concenza!» sade han. »Forsätt, som du brukar! Helgonen känna dig redan. De veta vad du går för.»
Då skrattade också hon och sade: »Du har verkligen rätt. Det lönar sig inte att göra sig till för den gode Guden.»
När påvens sjukdom började, måste också signora Concenza ta del i den allmänna bedrövelsen. Av sig själv skulle hon helt säkert inte ha fallit på den tanken att oroas för hans bortgång, men när sonen kom hem till henne, kunde hon varken förmå honom att smaka en bit mat eller skänka henne ett leende, fastän hon var alldeles full med infall och historier. Hon blev naturligtvis förskräckt och frågade vad som stod på. »Den helige fadern har blivit sjuk,» svarade sonen.
I förstone kunde hon knappt tro, att detta var enda anledningen till hans förstämning. Naturligtvis var det en sorg, men hon visste ju, att om en påve doge, skulle det genast komma en annan.
