»Älskar du honom verkligen så högt? Men du får i alla fall inte uttala sådana farliga önskningar. Du måste i stället tänka på att leva rätt länge. Vem vet vad som kan hända? Varför skulle inte du kunna bli påve i din tur?»
Det gick en natt och en dag, utan att påvens tillstånd förbättrades. När signora Concenza nästa dag råkade sonen, såg han alldeles förstörd ut. Hon förstod, att han hade tillbragt hela dagen i fasta och bön, och hon började ta illa vid sig.
»Jag tror verkligen, att du ämnar döda dig för den där gamle sjuke mannens skull,» sade hon.
Sonen pinades av att återigen finna henne utan medkänsla och sökte förmå henne att en smula deltaga i hans sorg.
»Du borde verkligen mer än någon annan önska, att påven finge leva,» sade han. »Om han får fortsätta att regera, kommer han att utnämna min kyrkoherde till biskop, innan ett år har förgått, och i så fall är min lycka gjord. Han kommer då att ge mig en god syssla vid en domkyrka. Du skall inte mer få se mig gå omkring i sliten soutan. Jag får gott om pengar, och jag skall kunna hjälpa både dig och alla dina fattiga grannar.»
»Men om nu påven dör?» frågade signora Concenza andlöst.
»Om påven dör, då kan ingen veta. Om min kyrkoherde inte råkar stå i gunst hos hans efterträdare, måste vi båda förbli, där vi nu äro, i ännu många år.»
Signora Concenza ställde sig framför sonen
